Alla med barn känner nog till fenomenet baksmälla. Det är när något gått lite för bra lite för länge. Det är när man är som mest nöjd med hur bra allting går som den slår till, baksmällan.

 

Igår var vi ute på festligheter. Farmor satt barnvakt. Alla hade varit på bra humör och ingen hade bråkat, så löd rapporten i natt. Frukosten och förmiddagen flöt på bra. Barnen gick ut frivilligt och det bakades "fluffkakor" på kaveldun och vatten. Det var harmoni i lekstugans kök.

 

Farmor skulle hem och jag liftade med henne till gårdagens festplats för att hämta hem bilen som blivit stående där sedan igår. Jag var väl borta cirka 10 minuter innan jag fick det här sms:et hemifrån:

 

 

Härdsmälta eller baksmälla är två olika ord som här får samma betydelse. Nu kunde ingen samarbeta längre och den egna sömnbristen från gårdagen kändes plötsligt många gånger värre.

 

Eftermiddagen fortsatte i härdsmältans tecken. Plötsligt hör jag mig själv säga. "Snälla J kan jag inte få städa den där kattlådan nu i lugn och ro. Jag tänkte tömma ur sanden och diska rent den och passa på att snygga till badrummet lite. Har sett fram emot det du vet".

 

Det är ju inte klokt egentligen att man kan tycka att dagens höjdpunkt är att få städa en kattlåda själv. Kanske är det den där egentiden igen. Jag får fundera vidare på detta. Måste vara patologiskt att se fram emot att få städa kattlåda. Hur spännande är mitt liv egentligen?

 

/ L