Nej fan jag sket i att vara positiv (som ni säkert märkte) och inte tänker jag vara det nu heller. Jag har nämligen varit på promenad med min bebis. Och för 34:e gången sedan han föddes slutade det inget vidare. Det brukar gå till ungefär såhär:

 

Jag ammar honom x antal gånger tills han är uttröttad och nästan sover. Då klär jag på honom lite mer kläder, ammar en gång till och då somnar han. Sen försöker jag ta mig ut i hallen och få på skor, jacka, bärsjal samtidigt som jag letar reda på hundkopplet. Jag bär ut alltihop inklusive den nya fina barnvagnen (återkommer till den). Lägger ner den sovande bebisen och traskar iväg..................

 

Sen tar det cirka 30 sekunder så vaknar bebisen och tänker inte åka barnvagn mer. Jag lovar jag har provat allt. Napp, köra i små gupp på vägen, gunga vagnen samtidigt, sjunga, inte sjunga, prata, vara tyst jag allt. I bästa fall ligger bebis och tittar på barnvagnsleksaken fyra minuter innan han bestämmer sig helt för att nu får det vara nog.

 

Ja som ni förstår finns det en anledning till att bärsjalen knyts på redan innan vi traskar hemifrån. Det slutar nämligen alltid med att jag får ta upp honom och bära honom i den runt byn medans barnvagnen rullar tom som någon slags accesoar.

 

Jag har alltså köpt en alldeles ny fin barnvagn för att kunna gå långa sköna promenader nu i sommar. Fattar ni att jag längtat efter just promenader efter en graviditet där jag under mer än halva tiden varit invalid pga. foglossning. Tanken var alltså att jag äntligen skulle få lite motion och kanske gå av mig några kilo till på köpet.

 

Här är kvällens omöjliga ekvation: