Att känna sig missförstådd är inte kul. Det tycker nog inte den andra sidan av saken heller.

 

Detta handlar om vårdpersonal, vår BVC-sköterska.

 

Hon försöker nog det vill jag tro, men det blir bara fel. Hon förstår inte hur jag tänker och resonerar och jag kan för allt i världen inte förstå varför hon gör och säger som hon gör.

 

Idag tog jag tjuren vid hornen och försökte förklara mig. Jag sa att jag inte har någon som helst ambition att vara en besvärlig förälder. Jag sa att jag är bara som jag är och att jag kommer aldrig att kunna passa in i deras mall om att gå på X antal "kontroller" av barnen. Jag vill helt enkelt inte ränna där i tid och otid. Jag orkar inte det. "Jag vill inte gå till BVC för din skull utan jag vill gå hit när jag känner att det behövs och när det ger oss något".

 

Kontroller förresten, det är vägningar/mätningar, utvecklingsbedömningar, uppfattningskontroll (BOEL), språkkontroll, 4-års kontroll o.s.v i det oändliga. Och när man går på kontroll så skall man bli godkänd annars blir det bakläxa och citat "måste boka en ny tid".

 

Jag sa också att jag känner av att hon tycker att jag är besvärlig. Det avfärdade hon dock snabbt, men utstrålade något helt annat.

 

Då försökte jag med att säga att jag tror att det är viktigt att se att alla föräldrar är olika och att alla inte känner likadant. Det finns liksom inte en standardlösning som passar alla. Man måste individanpassa sina råd och handlingar.

 

Jag tyckte nog att jag var rätt modig och öppen och blev förvånad över att hon inte tog tillfället i akt att förklara hur hon kände. Jag hade föreställt mig att hon kanske skulle säga något i stil med att hon kände sig ovan vid situationen att jag som förälder tackar nej. Eller att hon kände sig osäker.  Kanske att hon tyckte det var jobbigt att jag inte frågar eller ringer så ofta?

 

Nej hon sa inget sånt alls utan fasthöll bara att det inte fanns några som helst problem och att jag inte var ett dugg besvärlig. Men då skall ni veta att hon strax innan sagt en hel del annat och även skrivit in i journalen att "barnet är inte godkänt på BOEL-testet och mamma vill inte komma på återbesök" samt sagt att "det får du ta på ditt ansvar om du inte vill göra om testet".

 

Fine jag tar det på mitt ansvar. Jag vet nämligen att han kan greppa om saker och att han lyssnar efter ljud både här och där. Jag är inte orolig alls för det. Problemet var bara att hon fick mig att känna mig både dum och oansvarig.

 

Varför inte lyssna på mig när jag säger att han greppar saker dagarna i ända och att han kunde det alldeles utmärkt när han var på läkarbesök för en månad sedan? Därefter kunde hon ha sagt något i stil med "Om du vill kan vi göra ett nytt BOEL-test när han blivit frisk och inte är lika trött och hungrig, kanske om några veckor". Då kunde jag lugnt, och utan att känna dåligt samvete, ha svarat att jag hör av mig i så fall om jag känner behov av det.

 

Hur slutade det då? Jo jag sa att jag inte ville komma tillbaka för något nytt test eller vägning som hon också tyckte att vi borde göra. Jag sa att jag tyckte det var trist att vi inte kan nå varandra och att jag hade önskat att det klickat bättre mellan oss.

 

Och hon svarade inte helt oväntat att hon tyckte att det fungerade jättebra och att hon inte tyckte att det fanns några problem alls i personkemin.

 

Tänk att vi uppfattar saken så olika!

 

Varför tar hon inte tillfället i akt att reda ut detta när jag bjuder in henne till det och varför är hon så  konflikträdd? Jag vet faktiskt inte. Kanske kan vi inte mötas. Min kloka sambo tror inte det, att vi kan mötas. Troligen har han rätt, men jag har ältat detta hela eftermiddagen nu.

 

Detta får mig att tänka på Sören Kirkegaards dikt som jag alltid försöker ha i bakhuvudet när jag hjälper och stöttar föräldrar med amningsfrågor som hjälpmamma i Amningshjälpen:

 

Om jag vill lyckas
med att föra en människa mot ett bestämt mål,
måste jag först finna henne där hon är
och börja just där.
Den som inte kan det
lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.

 

För att hjälpa någon
måste jag visserligen förstå mer än vad han gör,
men först och främst förstå det han förstår.
Om jag inte kan det,
så hjälper det inte att jag kan och vet mera.

 

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan,
så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa honom.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa
och därmed måste jag förstå
att detta med att hjälpa inte är att vilja härska,
utan att vilja tjäna.

 

Kan jag inte detta
så kan jag inte heller hjälpa någon.

 

 

/ L