"Rastar man så rostar man", så sa min amningsvännina Mariannes pappa.

 

Genialt tycker jag. För det är ju sant. Ju mer man har att göra desto mer hinner man. Så är det ju bara.

 

Allting har ju dock en gräns. När den gränsen nås kan det mycket väl sluta med att man sitter där apatisk och inte får ett dugg uträttat, eller också tappar man fattningen helt och vet varken vad man heter eller var man bor. Det är då man har gått in i väggen.

 

Jag tror på att en viss mängd stress kan få oss att prestera bättre. Vi hinner mer och blir mer effektiva när vi måste. Så är läget här och nu för mig. Jag hinner mycket. Renoverar uthuset, håller kurser, planerar utbildningshelg. Passar trädgård, barn, fixar och donar. Det går bra. Jag har läget någorlunda under kontroll.

 

Att känna att man har läget under någorlunda kontroll är viktigt. Det är först när man inte lyckas hålla kontrollen just någorlunda som stressen blir övermäktig och på sikt skadlig. Det har jag också upplevt.

 

Att nästan kräkas bara över tanken på allt som man bara måste göra på ett arbete är hemskt. Att känna att all arbetsglädje är borta. Att känna att man är värdelös på sitt jobb (även om man innerst inne vet att man inte är det). Jag vet för jag har upplevt det.

 

 

Ett tag var jag säker på att jag skulle behöva satsa på ett annat yrke. Jag kunde inte föreställa mig att jag någonsin igen skulle vara kapabel att jobba med det som jag drömt om sedan barnsben. Nu är jag inte lika säker längre. Jag tror att det finns hopp. Jag känner att jag är på gång! En sak i taget. Snart så.

 

God natt!